Kaj Arnö i ÅU: Klockarkärlek

Den här kolumnen publicerades ursprungligen Åbo Underrättelser 8.4.2021 och publiceras här med lov av tidningen.

I den nya huvudstaden (1812–) har det vimlat av svenska skolor, under årens lopp.
Den gamla må ha (haft) Classicum, Kattan, Samsis, Flickis, Sossen och Hörran, men den nyas lista omfattar Bullan, Lönkan, Revan, Lärkan, Norsen, Zillen, Broban, Arken, ASL, ÖSL, Ågeli, Åshöjden, Aftis, Muncca, Brändö, Apollo, Minerva, Lavan, Steiner och lite till. Tar vi med folkskolor och grundskolor blir listan ännu längre.

Att skolorna är identitetsstiftande var ett av Projekt Fredrikas grundantaganden, då vi föresatte oss att sätta Helsingfors’ skolor på världskartan, i form av Wikipedia, Wikimedia Commons och Wikidata. Men dynamiken och engagemanget överträffade alla våra förväntningar.

Vårt mål var att ta klockarkärleken till en ny nivå. Att samla fakta kring det känslomässigt viktiga. Via Uppslagsverket Nagu hade vi lärt oss att det inte räcker med att identifiera ett intressant tema, som många hyser varma känslor för, för att klockarkärlek ska uppstå och konkretiseras i form av artiklar på Wikipedia. Nej.
Först måste vi själva göra vårt bästa att få till stånd fullödiga, kvalitativa artiklar. Sedan kan vi visa upp dem för folk, som då hittar en massa fel och brister.

Att vi först måste lägga ned hela vårt hjärta och sedan bemöta kritik kunde tänkas vara otacksamt. Men så är det inte. Klart att det är tungt arbete att skapa början, och mycket enklare att hitta fel. Idéer till förbättringar är också lättare att komma på, om man ser en förnuftig början. Så vi är inte alls illa berörda, utan tvärtom glada för att ha hittat en metod att engagera folk.

Nu kom det kontakter från över trettio olika personer, som svar på vårt upprop i Hufvudstadsbladet. Läsaren kanske har svårt att bedöma om det är mycket eller litet. Med erfarenhet av många försök att skapa engagemang kan jag säga att det är nytt rekord. Aldrig tidigare har jag fått ta del av så mycket önskad, konstruktiv läsarrespons.

Dynamiken uppstod först inom Fredrikas aktiva kärntrupp, där jag är den enda som gått i H:fors i skola. Den spreds till Fredrikas stödtrupper, till Husis, till Husis läsare, till skribenterna på svenskspråkiga Wikipedia.
Nu har vi chansen att bygga vidare. Dels kan vi förädla basdata på olika vis, dels kan vi tillämpa lärdomarna på andra temata där det svenska Finland bättre bör avspeglas på Wikipedia. Basdata kan visas geografiskt på kartor. Vi kan hitta på turistrutter mellan de gamla skolorna, av vilka många flyttat på sig under årens lopp.

Vi kan illustrera det svenska Finlands omfattning på andra språk, med sammanfattande artiklar om de svenska skolorna i Helsingfors. En tysk eller italienare kanske inte bryr sig om just Norsen eller Muncca, även om de fostrat var sin Nobelpristagare (Korpobon och medicinpristagaren 1967 Ragnar Granit i Norsen, ekonomipristagaren 2016 Bengt Holmström i Muncca).

Vi har ännu en del att lära oss. Hur ska vi med skrivstugor lyckas engagera nya Wikipedia-skribenter? Vi kan inte skriva allt själva. Och hur ska vi skörda innehållet ur gamla skolmatriklar?
Min egen skola, Lönkan, var förmodligen den enskilt största rekryteringsbasen för jägarrörelsen.

Minnestavlorna i skolans aula vittnade konkret om Finlands krig, och det svenska Finlands betydelse för vår självständighet mår bra att understrykas av konkreta små fakta. Men tid tar det, att kondensera mångordiga matriklar till förtätad Wikipedia-text.
”Ett 30-tal av Finlands 1.862 fd jägare hade gått i Lönnbeckska skolan”, vi talar alltså om nästan 2 procent.

Men sådan är den, verkligheten. Komplicerad och svårfångad, fylld av detaljer. Det är dessa detaljer som bygger den helhet, som åskådliggör vårt lands historia och samtid.