Gustaf Adolf Helsingius

Författare: Jonatan Reuter

Utdrag ur Finlandssvenska tekniker I, sidorna 31-49

Gustaf Adolf Helsingius.

Det har sagts om tekniker att de äro ensidiga, att de syssla nästan uteslutande med omständigheter och händelser från den tekniska världen och äro omöjliga, då det gäller något annat. Beträffande den förra delen av detta omdöme kan sägas, att om det är riktigt, så äro tekniker fullt lika andra personer, vilka syssla med specialstudier. En teolog umgås helst i teologiska kretsar, en etnograf i kretsar, vari han är i tillfälle att diskutera frågor hörande till hans område. Skälet till omdömet ligger väl däri, att medan de senares resonemang eller litterära produkter äro så att säga av allmän kulturell art och därför tillgängligare för en större allmänhet, så är tekniken för utomstående torr, tråkig och delvis obegriplig. Vad åter den saken beträffar att en tekniker icke skulle intressera sig för annat än sin vetenskap och icke kunna uträtta något, som ligger utom hans tekniska område, så motsäges detta av verkligheten, som ger ett otal bevis på motsatsen. Gustaf Adolf Helsingius, ingenjör i bro-, väg-och vattenbyggnad, utgör ett exempel på en tekniker, vars allmänt mänskliga intressen t. o. m. vuxit så starka, att han på grund därav helt och hållet övergivit den tekniska banan. Nej, en viss grad av ensidighet är icke en tekniker endast tillkommande egenskap, och icke heller sakna de sinne för uppgifter, strävanden och företeelser av allmännare art. Sådant är självklart individuellt. Men att uppväxtåren och uppfostran i dessa avseenden jämte de personliga egenskaperna spela en utomordentlig roll visar bl. a. Helsingii levnadsbana.

Gustaf Adolf Helsingius föddes år 1855 som den mellersta av sju syskon i Åbo, där hans fader, teologiedoktorn och kyrkohistorikern Gustaf Fredrik Helsingius, var lektor vid gymnasiet. Hans moder var Rosina Heurlin, dotter till hovrättsrådet S. N. Heurlin. År 1859 överflyttade familjen till Lojo socken, där doktor Helsingius som kyrkoherde verkade till sin död.

Under de svåra nödåren 1866—68 drogo stora skaror av utblottade och uthungrade människor från den nordliga delen av vårt land till dess södra delar, där frosterna hade varit lindrigare eller uteblivit och där möjligheter till erhållande av det nödvändigaste förefunnos. Över allt i städer och på landsbygden syntes dessa arma tiggarskaror röra sig, påkallande sina medmänniskors hjälp. Även Lojo prästgård översvämmades av nödlidande, och där förplägades ända till 50 personer om dagen med en måltid, varpå de sökte sig annorstädes. Doktor Helsingius gillade emellertid icke denna form av välgörenhet och detta arbetslösa tiggarliv, utan han erbjöd de hjälpsökande något lätt arbete, som de utsvultna och försvagade människorna hade kraft till att utföra. Sålunda plägade kvinnor och barn rensa köksträdgården, och det hände därvid en dag att den unge Gustaf Adolf — då en 11—13 års pilt — befann sig som en liten uppsyningsman över arbetet därstädes. Han kom i samspråk med de arbetande och hörde med undran och vaknande deltagande en och annan bland de arbetande förtälja sin dystra levnadssaga, vilken fäste sig i hans minne, ehuru han först vid mognare år fullt uppfattade dess sorgliga innehåll. Beröringen med det mänskliga lidandet i den form det då visade sig gjorde ett starkt intryck på det känsliga barnets sinne och efterlämnade aldrig förgående spår.

Prästgården i Lojo var ett hem i den föregångna tidens stil, gästfritt och öppet såväl för allmoge som ortens talrika ståndspersoner. Gammaldags enkelhet och flärdfrihet, parad med fint umgängessätt och gammal gustaviansk artighet utmärkte sällskapslivet där. De unga sysslade med sällskapslekar, varav en och annan kvarlever och ännu förmår roa såväl ung som gammal, de anordnade tablåer, något som nuförtiden är rätt sällsynt i mindre kretsar, de gjorde utflykter till sevärda ställen m. m. På kvällarna under den mörka årstiden samlades barnen vanligen kring fadren, som då plägade läsa för dem ur något skönlitterärt arbete, oftast vers, eller ock gjordes någon religiös betraktelse. I hemmet och familjelivet gjorde sig städse en okonstlad gudsfruktan gällande.

Gustaf Adolf följde ofta prästgårdens arbetsfolk ut på äng och åker. När tillfälle gavs, vistades han också gärna i slöjdstugan och lyssnade till den visdom, som här liksom annorstädes, flödade ur sockenskomakarens och sockenskräddarens munnar under förfärdigandet av de för husfolket nödiga skodonen och kläderna som då oftast utgjorde en del av avlöningen. Såväl hantverkare som tjänare visste att taga vara på sitt tal, opassande och olämpliga ord förekommo i regeln icke ens i prästgårdens arbetsstugor. Hos Gustaf Adolf, ehuru han ännu var ett barn, lades genom detta umgänge den första grunden till det folkeliga sinnelag, som sedermera allt mer utvecklade sig.Tillika vann han någon förståelse för hantverksarbetet och dess utförande.

Gustaf Adolfs önskan och avsikt var ursprungligen att träda i sin fars fotspår och bliva en folkets lärare på det religiösa området. Omständigheterna förde honom emellertid från den lärda skolan över till den praktiska banan och han inskrevs år 1874 som elev vid Polytekniska skolan i Helsingfors samt dimitterades år 1879 som ingenjör i bro-, väg- och vattenbyggnad. Eleverna vid läroverket hade vid denna tid bildat en sammanslutning, kallad “Teknologföreningen”, i vars arbete och nöjen Gustaf Adolf deltog och var uppskattad som en god och gladlynt kamrat.

Mera än mången annan hade Gustaf — vid detta namn kallades han i hemmet — före och under studietiden sysslat med praktiska arbeten. Han hade varit lärpojke, snickare och verkstadsarbetare å Dalsbruk, tjänstgjort som ingenjörelev vid byggandet av Åbo—Toijala järnväg samt vid kanalbyggnader i Saimavattnen samt slutligen deltagit i det definitiva uppgåendet och utstakningen av järnvägen mellan Tammerfors och Vasa. Alla dessa arbeten, däri han såsom underordnad deltog vid arbetarnes sida såväl i verkstäder som ute på fälten, torde kunna anses hava bibringat honom en för en yngling rätt ovanlig kännedom om vissa folkklasser, deras psykiska läggning, deras levnadsvillkor och behov.

Efter avgången ur Polyteknikum blev Helsingius anställd vid byggandet av Vasa-banan, först i Ylistaro och Seinäjoki och sedermera å sträckan mellan Alavo och Sydänmaa och i Nurmonperäs öde trakter. Här var den unge ingenjören tämligen lämnad åt sig själv och sina arbeten utan egentlig beröring med andra än byggmästarna och de par hundratal arbetare, vilka voro sysselsatta på hans andelar av linjen. Bland dessa arbetare, av vilka en del utgjordes av lösgivna fångar, fördes ofta ett oordentligt och vilt liv, om också dryckenskap vanligen ej förekom oftare än efter likviddagarna. Förhållandena gestaltade sig för den unge ingenjören ibland nog så brydsamma. Stundom anlände till honom exempelvis en anhållan att innehålla lönen för någon arbetare, vilkens hustru och barn på hemorten voro i nödställt läge. Det kunde vid sådana tillfällen visa sig att mannen i fråga hade “hustru” och barn även vid järnvägsbygget. Stundom försvann från linjen spårlöst någon arbetare, efterlämnande sin familj att omhändertagas av barmhärtiga människor. En sådan övergiven hustru med några barn hade under tvenne år i ingenjör Helsingii närmaste grannskap i Nurmonperä fått tak över huvudet i en rökbadstuga med skyldighet att utrymma densamma varje gång den behövdes. I denna osunda bostad dogo två eller tre av barnen. Deras svepning ombesörjdes av fru Helsingius — ingenjör Helsingius hade nämligen gift sig med enda dottern till skalden, kyrkoherden i Ingå socken, J. J. Roos och hans maka Maria Sandberg. (Ibland plägade Helsingius omtala, huruledes han begav sig på sin frierifärd från Dojo till Ingå, rätt osäker om utgången därav. Järnväg till Ingå fanns då ej, utan var han hänvisad till vanligt landsvägsåkdon, framför vilket enligt gammalt bruk spändes en ståtlig, vit häst.)

Vid åsynen av eländet vid järnvägsbygget vaknade med förnyad kraft minnena från nödåren. Hos ingenjör Helsingius stadgades allt mer den åsikten, att allt icke var som sig borde beträffande de fattigas vård och att isynnerhet den lägre befolkningens näringsförhållanden borde undersökas och förbättras. Han fördjupade sig i dessa frågor — anledningar till att föra tankarna åt detta håll hade han dagligen omkring sig — och skrev i början av 1880-talet bland annat i en vasatidning en artikelserie, vilken sedan utkom i broschyrform under benämningen “Finlands näringar” och åtminstone i någon mån länkade uppmärksamheten på dess författare. Uttalanden i ekonomiska och sociala frågor av denna art voro på den tiden ej så vanliga, och man lade märke till att den lilla boken innehöll något mer än teoretiska betraktelser.

Sommaren år 1883 flyttade Helsingius norrut. Det gällde nu att undersöka bansträckningen mellan Östermyra, nuvarande Seinäjoki, station och Uleåborg, därvid på Helsingii lott föllo dels trakten på ömse sidor om Jeppo station och norrut ända till Kovjoki, dels ock sträckan Oulais—Vihanti med vidsträckta ödemarker och kärr.

Biträdande ingenjör hos Helsingius var under detta arbete ingenjör J. Reuter. På nyåret 1884 vidtogo byggnadsarbetena på den nya banan, därvid åt Helsingius uppdrogs utförandet av den första sträckan norrom östermyra. Ehuru här förekommo rätt betydande tekniska arbeten, såsom uppförandet av hotell, lokomotivstall och gasverk samt byggandet av bron över Nurmo å, gåvo dock de långa, mörka vinterkvällarna Helsingius tillfälle att fortsätta med sin skriftställarverksamhet beträffande de sociala missförhållandena, varmed hans tankar numera så ofta sysslade.En liten ströskrift rörande sparbanksväsendet, benämnd “Friskt mod, arbete och sparsamhet” skrevs under denna tid och prisbelönades av sparsamhetsföreningen Sampo i Åbo. Tillika skrev Helsingius talrika artiklar i den då så inflytelserika tidningen “Nya Pressen”, som leddes av Axel Lille. Helsingius begagnade sig därvid av pseudonymen “Göran Smed”, vars innehavare länge var för allmänheten okänd. Han uttalade sig i dessa artiklar i tekniska och sociala frågor och diskuterade gärna den lösa befolkningens läge. Härvid upptog han även till kritik det förslag, som en statskommitté uppgjort till förbättrande av sagda befolkningens villkor. Denna sakliga kritik väckte uppmärksamhet vid senatens rådsbord och hos dr Lille gjordes förfrågan om vem denne “Göran Smed” var, vars inblick i hithörande förhållanden tycktes vara mer än vanligt djupgående. Helsingius önskade emellertid icke uppgiva sin anonymitet, ty menade han, “få vederbörande klart för sig att Göran Smed icke är den gamla, erfarna man, som de nu kanske tro, så fästa de sig icke vidare vid hans uttalanden”. Emellertid kunde Lille på hösten år 1885 meddela Helsingius, att vederbörande hade för avsikt att sätta “Göran Smed”, vem han än vara månde, i tillfälle att studera fattigvårdsfrågan såväl hemma som utomlands och därpå inkomma med förslag till sakens ordnande i Finland. Helsingius gav sig då tillkänna — frågan hade för honom blivit en hjärteangelägenhet — och erhöll ett reseanslag, samt genomreste stora delar av landet socken för socken och tog jämväl kännedom om förhållandena på fattigvårdens område i Sverige och Danmark. Han anlitades omedelbart därefter som rådgivare av åtskilliga fattigvårdsstyrelser i hemlandet. På grund härav anställdes han interimistiskt som fattigvårdskonsulent tills han år 1889 utnämndes till fattigvårdsinspektör. Nu hade ingenjör Helsingius nått en ställning, vilken han visserligen icke tidigare tänkt sig eller eftersträvat. Men denna ställning motsvarade ju den verksamhet, för de armas och lidandes understödande, varåt han ständigt drivits ända från ungdomen — för att icke säga ända från barndomen. Detta var således ett arbete för honom, visserligen ett arbete med stort ansvar, men med ansvar var han redan som tekniker van. Han var nu satt i tillfälle att vidtaga reformer och detta icke allenast i kommuner, som anhållit om hans biträde, utan även i andra samhällen. Det gällde för honom att angripa missförhållandena ända från roten, det blev ett nydaningsarbete, för vilket urgamla, halvt barbariska sedvänjor och bruk steg för steg fingo vika. Dock undvek den unge fattigvårdsinspektören att framlägga något omfattande program för sina strävanden, emedan ett sådant kanske skulle verkat allt för häftigt, utan han föredrog att småningom göra sina åsikter gällande och avlägsna missförhållandena efter hand, utan att grundligheten i åtgärderna för den skull gavs till spillo.

Efter den tidigare omtalade studieresan i landet hade han över fattigvården uppgjort en omfattande statistik, varur anföras några siffror, vilka tala ett mäktigt språk. Enligt denna statistik underhöllos 9,508 äldre och 5,410 minderåriga personer som kringvandrande eller rotehjon, vilka voro nödsakade att färdas eller föras från gård till gård för att få sitt uppehälle. Största delen av dessa rotehjon utgjordes av ålderdomssvaga eller av långvarig sjukdom lidande. Men bland dem funnos också 1,445 lama, blinda och dövstumma, 1,248 ogifta barnföderskor och 206 ogifta sinnesrubbade. För alla dessa var det hemlösa livet olämpligt, ja omänskligt. Enligt samma statistik utackorderades 10,200 fattighjon, äldre och yngre, genom fattigvårdsauktioner. Därvid överlämnades de fattiga till försörjning åt dem, som härför fordrade den minsta ersättningen, över den sålunda bortauktionerades arbetskraft ägde då den, som åtagit sig försörjningsplikten, att förfoga. Att de åtminstone i många fall utnyttjade densamma över hövan torde man kunna tänka sig. Alla dessa fattigvårdsmetoder utmönstrades skoningslöst av den unge fattigvårdsinspektören, men förekommo dock ännu några år efter förbudet.

På liknande sätt tog Helsingius ihop med förbättringar i andra avseenden, t. ex. beträffande fattigvårdsreglementena, vilka dels voro lagstridiga, dels alls icke funnos till, samt vården av sinnessjuka och fattigvårdsbarnens skolgång. Det förtjänar meddelas, att då Helsingius begynte sitt fattigvårdsarbete, stora mängder av de ovannämnda sinnessjuka voro rotehjon; en del förvarades instängda i mörka eller halvmörka avplankningar i landsbygdens små stugor, andra åter voro kedjade med halsjärn, armband och fotjärn eller bandjärn kring midjan. I alla dylika bedrövliga förhållanden infördes lindring och human behandling.År 1896 gjorde fattigvårdsinspektören förslag om uppförandet av distriktssjukhus, av vilka en del för närvarande redan torde vara i verksamhet, medan frågan om andra dylika ännu befinner sig i ett förberedande stadium. Man kan ej känna annat än häpnad över att förhållandena på fattigvårdsområdet i landet ännu mot slutet av förra århundradet voro sådana som ovan skildrats. Helsingius hade under barnaåren, som förut omtalats, varit i tillfälle bevittna missväxtårens svåraste följder.

Det är en bestämd princip, som Helsingius — massor av folk på tiggarstråt med farsot och död i spåren. Då år 1891 missväxt åter drabbade landet stego barn­domsminnena varnande fram. Det gällde att försöka förebygga de arbets- och brödlösas vandringar från sina hem­orter. Nöden skulle bekämpas på den plats där den förek­om. Genom fattigvårdsinspektörens väl planlagda åtgärder lyckades det även i huvudsak att förebygga den ödesdigra rörelsen bland massorna. Att farsoterna även uteblevo i de av nöden hemsökta trakterna väckte upp­märksamhet bland den vidskepliga allmogen, som trodde att dessa voro en följd av frostskadad säd. Även under missväxtåren 1899 och 1902—1904 bekämpades nöden och följderna av densamma med samma lyckliga resultat. i sitt fattigvårdsarbete följde han nämligen den principen att söka bereda varje understödstagare tillfälle till självhjälp genom arbete. Den som till följd av sjukdom eller lyte icke kunde utföra något arbete, skulle erhålla vård på fullt tillfredsställande sätt. Det är möjligt och troligt att dessa Helsingii åsik­ ter bottnar i minnena från upplevelserna på koj o prästgård under åren 1867—68 och kyrkoherden Helsingii här­för­innan omtalade åtgöranden, om de också i den moderna fattigvården nu för tiden allmänt torde vara tillämpade. Helsingius deltog under den tid han var fattigvårds- inspektör och som sådan bosatt i huvudstaden, i bildandet av flera allmännyttiga sammanslutningar, såsom Förenin­ gen för de lyttas bistånd, Finlands allmänna slöjdförening och andra liknande företag.

Då Gustaf Adolf Helsingius år 1915 fyllde 60 år, ägnades honom lyckönskningar av kommunala myndigheter, föreningar, privata personer och tidningar av alla färger oberoende av partiståndpunkt. Till och med några fattighjon deltogo i hyllningen. Axel Kille, som relativt sällan sysslat med versskrivning, tillsände Helsingius en dikt, vilken här avtryckes:

Min tid ej hinner till att löpa kring och bocka, Dock, du vän Göran Smed, till rimsmed kunnat locka Mig gamle tidningsneger, som med dig en gång Fick kämpa segerrikt mot fattigdomens tvång. Du förde pennan och jag gav dig svärtan, Och det blev hugg mot många hårda hjärtan. Hav tack för tiden, som har gått, då båda voro unga, Din strid blev icke lätt, den hör nog till de tunga. Som segerherre dock ur striden du har gått Och tusendens välsignelser du skörda fått, Det blev din lön för långa dagars möda. För sämre lön en man kan tåla blöda. Hurra för sextiåringen, hans verk förbliver. När du är död, en bättre nekrolog jag skriver!

Av den utlovade nekrologen blev emellertid intet, alldenstund den, vilken den skulle gälla, lever, medan skribenten avlidit.

Helsingius insjuknade emellertid i lunginflammation och anhöll som konvalescent om några månaders tjänst­ledighet för fullständigt återvinnande av hälsan. Hans begäran avslogs och samtidigt uppmanades han att in­lämna ansökan om avsked från tjänsten. Han avgick från sin befattning 1 maj 1915. Allt detta var ett verk av den Borovitinoffska senaten, vilken gärna från sina tjänster avlägsnade inflytelserika ämbetsmän, för vilkas verksamhet lagen var det enda rättesnöret.

För Helsingius utgjorde denna påtvungna avgång från det arbetsfält, varåt han med hängivenhet och stor fram­gång ägnat två decennier av sin bästa mannaålder, ett tungt slag, vilket dock icke förmådde avskräcka honom från att fortfarande arbeta på samma område. Han hade emellertid blivit änkling och ingått nytt äktenskap med fröken Ingrid Lindholm. Familjen var nu bosatt på sin villa vid Virkby haltpunkt i den socken, Lohja, som Helsingius räknar som sin hembygd. Här sysslade han med litterärt arbete, redigerade och utgav på svenska och finska andra upplagan av “Handbok i fattigvård”, vars första upplaga tidigare utkommit och blivit slutsåld. Vidare utgav han “Fattigvårdens nydaning i Finland under tre årtionden”, utgörande en uttömmande redogörelse för de åtgärder och reformer som vidtagits på hans arbetsområde, ävensom “Ur armodets värld”, innehållande fyra berättelser. Denna litterära verksamhet tillförde honom ett behövligt tillskott till den knappa pension, som beviljats honom, och vilken blev allt mera otillräcklig i den mån levnadskostnaderna under det stora kriget ökades.Efter frihetskriget hoppades man att de oförrätter och orättvisor, som den närmast föregående tiden medfört, skulle utjämnas, pensioner utgivas åt personer, vilka avskedats utan sådant ålderdomsstöd, avsatta ämbetsmän återtagas i tjänst och andra orättfärdigheter gottgöras. Man hade också hoppats att Helsingius skulle återinsättas i den verksamhet, varifrån han avlägsnats. Därav blev emellertid intet. Det torde vara överflödigt att här uttala förmodanden beträffande orsaken till att Helsingius icke blev åter insatt i sin förra tjänst.

Frihetskriget skulle emellertid medföra en ny vändning i Helsingii liv, varigenom han slutligen kom att ägna sig åt en verksamhet, som redan i ungdomen hägrat för honom som ett framtidsperspektiv — folktalarens, den religiösa uppfostrarens, predikantens ofta förhånade, men dock så tacksamma arbete. Helsingius antog nämligen ett år 1918 från Åbo ingånget anbud att för tre år vara chef för de undsättningsåtgärder, vilka efter det nämnda kriget i sagda stad liksom även annorstädes i landet, voro nödvändiga.

Under verksamheten i Åbo kom Helsingius i beröring med olika folklager och var i tillfälle taga kännedom om det moraliska elände och det sedefördärv, som nu överallt yppade sig. Upproret hade efterlämnat en här av halvförvildade män och kvinnor samt barn utan hem och uppfostran, medan mänsklig och gudomlig lag trampades under fötterna. Här såg han i mångfalt fruktansvärdare gestalt upprepat allt som han hittills på spridda ställen och på sina olika arbetsfält lärt känna — hunger, fattigdom, råhet, förakt för andliga värden, djup okunnighet — allt drivet till ytterlighet. Den svåraste nöden hade emellertid övervunnits redan år 1919 och den nya befattningen upptog därpå jämförelsevis litet tid. Helsingius började då vända sig till menigheten som religiös talare och predikade några gånger i missionshuset i Åbo samt i kyrkan och bönehuset i Pargas. Han ville i dessa sina tal kämpa mot sedefördärvet, den förslappade pliktkänslan och gudsförnekelsen samt kände sig manad att så vitt möjligt för framtiden ägna sig helt och hållet åt detta arbete.

De ungdomsstudier Helsingius bedrivit voro ju icke av religiös art. Han kan därför kanske icke ens på äldre dagar begagna sig av det abstrakta framställningssätt, som den skolade teologen ofta använder. Men Helsingius äger det, som måhända för hans verksamhet betyder mycket mera, han äger den personliga kännedomen om den kroppsarbetande folkklassens och även om andra samhällslagers levnadsvillkor, han kan i sina tal hänvisa till konkreta fall såväl då det gäller utarbetarens som industriarbetarens och jordbrukarens upplysning, han förmår sålunda vända sig till dessa sina åhörare på ett annat sätt än den präst, som endast stöder sig på teologiska studier och kunskaper och söker tillämpa dem utan att äga motsvarande erfarenhet. Detta är sannolikt orsaken till den framgång Helsingius haft glädjen röna på detta sitt nyaste arbetsfält. På prästerligt håll har Helsingii talareverksamhet väckt sådan uppmärksamhet, att honom år 1921 av Åbo domkapitel tilldelats “venia concionandi”, d. ä. rätt att predika. Av “Svenska prästers i Aboland” brödrakrets kallades han samma år till hedersledamot, en uppmuntran, varpå Helsingius satte stort värde.

Efter frihetskrigets slut företogos en hel mängd förändringar av de dittills bestående förhållandena. Helsingii förra ämbetsverk förvandlades då till “Socialstyrelsens fattigvårdsavdelning”. Här gjordes år 1922 förslaget om tilldelandet av tillräcklig pension åt banbrytaren och nydanaren på fattigvårdsområdet. Det välmenta förslaget kom emellertid aldrig att realiseras, men Helsingius tilldelades ett måttligt månatligt anslag för fortsättandet av föredragsverksamheten, vilket anslag Helsingius även under år 1923 åtnjuter. Han har också, sedan nämnda anslag beviljats honom, varit i oavbruten verksamhet och talat i kyrkor, bönehus och andra samlingslokaler. Mest har han verkat bland landets svenskar, men även på finska har han på särskild anhållan talat, ehuru han kanske icke fullt behärskar detta språk.

I tidningspressens spalter har nu och då på senaste tid uttalanden av Helsingius varit synliga, alltid genomträngda av djupt allvar och varm, manligt utsagd övertygelse. Särskilt märkliga voro de uttalanden, vilka under år 1923 lästes i ett nummer av Hufvudstadsbladet under titeln “Huru bringa ordning och samhällstrevnad i landet?” Några brottstycken ur artikeln, egentligen ett intervju, må vittna om dess innehåll: “Jag skattar nog så högt allt vad som göres för att förbättra allas vår ekonomiska ställning och jag erkänner behovet av verksamma åtgärder i detta syfte. Men å andra sidan håller jag före att alla dessa åtgärder ensamma för sig icke äro i stånd att bringa ordning och trevnad eller trygghet i landet, ännu mindre bota krigsskadorna på andens område.“Härtill fordras yttermera — vare det sagt så först som sist — att vårt folk måste resa sig ur sitt andliga förnedringstillstånd och ur sedefördärvet, så att det åter hyllar det rätta, det evigt sanna, goda och ädla. Eller med ett ord, huru gammalt och förlegat det ordet än ljuder: det fordras att vårt folk återgår till sina fäders gudsfruktan. Icke en ömklig kristendom med gudliga miner och salvelsefullt fördömande av nästan utan en gudsfruktan, där man i handling och ord tjänar Herren i glädje, tjänar det rätta och ljusa i livet. Och där gudsfruktan en gång blivit så att säga hela folkets sak, där kan den äga bestånd i ett par mansåldrar även under mindre verksamma själasörjares vård. Å andra sidan uppges att där engång otro och sedefördärv sedan gammalt vunnit insteg, där arbetar stundom även den bästa själasörjare länge utan synbar framgång. Men en dag skall man kanske märka att han kallat större skaror än man anat. Det religiösa livet är naturligtvis beroende av en mängd andra omständigheter, såsom folkets naturliga läggning, bosättning i större byar, industricentra eller spridda gårdar, ävensom av föredömet av maktägande, arbetsgivare och förtroendemän. Man må icke tro, att detta föredöme saknar betydelse. Oualis rex, talis grex, sådan konung, sådant folk, sade redan de gamla romarna. I det föregående har då och då varit tal om Helsingii litterära sysselsättningar. Hans skriftställarverksamhet har varit mera betydande och rikare än man i allmänhet vetat, i det att han, isynnerhet i tidningspressen, begagnat flere olika signaturer. Den mest bekanta av dem är dock »Göran Smed». Hans artiklar vilka mest behandlat tekniska och fattigvårdsfrågor, hava talrikast ingått i Vasabladet, Nya Pressen, Hufvudstadsbladet, Päivälehti och Kaiku, samt i Fattigvärdsbladet och dess finska upplaga. En något så när fullständig förteckning över hans i form av självständiga broschyrer eller böcker utgivna arbeten följer, om också några av dem tidigare varit omnämnda:

Finlands näringar; Några drag ur Teknologföreningens historia; Friskt mod, arbete och sparsamhet; Handbok i fattigvård (2 upplagor); Handbok i samhällets barnavård och skyddsuppfostran; Handledning rörande fattigvården i kommuner med fattiggårdar (de fyra sistnämnda arbetena ha utkommit både på svenska och finska); Fattigvårdens nydaning i Finland under tre årtionden; Ur armodets värld (fyra berättelser); I Skogsbyn, en episk dikt i sju sånger; Suomen vaivaistalojen matrikkeli; dessutom följande mindre broschyrer: Om fattigvård och fattiggårdar; Om vårdanstalter för fallandesjuka; Den lösa befolkningen och hemslöjden; Förslag till program för undsättningsåtgärderna 1902; Undsättningsarbetet i höga norden 1908 (de fem sistnämnda även på finska); Folkuppfostran, förebyggande fattigvård och barnavård; För flere kommuner gemensamma fattigvårdsanstalter för drinkare, arbetsmotvilliga och sinnessjuka; Den rådande sedeslösheten m. fl.

Helsingii skriftställarverksamhet har som av förteckningen synes, huvudsakligen varit ägnad de tankar och mål, som utgjort kärnan i hans liv och vandel. Även då hans alster iklätts skönlitterär dräkt behandlas gärna ämnen av hithörande art. I hans historik över Teknologföreningen kommer till synes en godlynt humor, som icke heller eljes är författarens väsen främmande.

Åren 1902—05 var Helsingius ledamot i Statskommittén för skyddsuppfostran för barn och åren 1904—08 ordförande i statskommittén för revision av fattigvårdsförordningen av år 1879. Till båda kommittéernas betänkanden har han fogat omfattande reservationer.

Hovrådstitel emottog Helsingius år 1905 och år 1922 utnämndes han till Kommendör av Finlands Vita Ros, klass II.

Till det yttre har Gustaf Adolf Helsingius bana gått över olika områden. Han har varit tekniker, ämbetsman, skriftställare och chef för undsättningsåtgärder. Men huru han än verkat och vad han än uträttat, så förnimmes i allt hans görande och låtande den underström av medkänsla för nödställda, fattiga och lidande, som säkerligen har sina källsprång i barndomshemmet i Ivojo. Denna ström har sedan konsekvent svällt till och slutligen, trots en del hinder, eller kanske just i följd av dem, utmynnat i den socialt och moraliskt väckande verksamhet som folktalare och predikant, som Helsingius fortfarande framgångsrikt utövar.

Helsingius har tre söner, varav två i första giftet. Dessa äro f. d. jägarmajoren, numera affärsmannen Gustaf Fredrik, samt rektorn, skriftställaren Torsten Helsingius. 1923.Det finns inget innehåll här att arbeta med. Instruktionen beskriver att texten ska redigeras, men ingen text är tillhandahållen. Det enda som syns är “J R -” som kanske bara är skräp-OCR. För att kunna assistera behöver vi en text att referera.

NER & Wikidata

LOC

AntalOrdWikidataLand (P17)Sannolikhet
10HelsingiiNone nan
4ÅboQ38511Finland 0.5599
3FinlandQ33Finland 0.5518
2FinlandsQ33Finland 0.1424
2IngåQ986331Finland 0.1343
1AbolandNone nan
1AlavoQ5981Finland 0.5881
1DalsbrukQ10466256Finland 0.3805
1DanmarkQ35Konungariket Danmark 0.4391
1HelsingforsQ1757Finland 0.5446
1Ingå sockenQ986331Finland 0.8177
1KovjokiQ10548420Finland 0.603
1LohjaQ214777Finland 0.1983
1LojoQ214777Finland 0.5329
1Lojo sockenQ214777Finland 0.935
1NurmoQ24345884Finland 0.5048
1NurmonperäNone nan
1PargasQ1010550Finland 0.5306
1SeinäjokiQ8115Finland 0.4612
1SkogsbynNone nan
1SverigeQ34Sverige 0.3693
1SydänmaaNone nan
1TammerforsQ40840Finland 0.5763
1UleåborgQ47048Finland 0.5891
1VasaQ125080Finland 0.3912
1VirkbyQ3740912Finland 0.5551
1missionshusetQ10586368 0.167
1nordenQ52062 0.2687
1ÖstermyraQ6157Finland 0.3663

MSR

AntalOrdWikidataLand (P17)Sannolikhet
1några gångerNone nan

ORG

AntalOrdWikidataLand (P17)Sannolikhet
1DojoQ203609 0.2921
1HufvudstadsbladetQ613979Finland 0.4619
1Polytekniska skolanQ1371037 0.5336
1SampoQ4310057 0.3184
1Socialstyrelsens fattigvårdsavdelningNone nan
1StatskommitténNone nan
1TeknologföreningenQ10685238Sverige 0.2331
1TeknologföreningensNone nan
1Åbo domkapitelQ1365769Finland 0.8751
1Åbo ingångetNone nan

PRS

AntalOrdWikidataLand (P17)Sannolikhet
6Gustaf Adolf HelsingiusQ5800084 0.9478
6Göran SmedNone nan
4Gustaf AdolfQ347374 0.406
4HelsingiusQ15948609 0.0883
1Axel KilleNone nan
1Axel LilleQ1974329 0.9226
1Doktor HelsingiusNone nan
1GustafQ52890 0.1392
1Gustaf AdolfsQ52938 0.457
1Gustaf FredrikNone nan
1Gustaf Fredrik HelsingiusNone nan
1HerrenQ190 0.1339
1Ingrid LindholmNone nan
1J RNone nan
1J. J. RoosNone nan
1J. ReuterNone nan
1Jeppo stationNone nan
1Jonatan ReuterQ6068803 0.9443
1LilleQ19516Frankrike 0.3518
1Maria SandbergNone nan
1Rosina HeurlinNone nan
1S. N. HeurlinNone nan
1Torsten HelsingiusQ5800097 0.9352
1dr LilleNone nan
1fru HelsingiusNone nan
1venia concionandiNone nan

TME

AntalOrdWikidataLand (P17)Sannolikhet
2under tre årtiondenNone nan
1NuQ44921Q34020 0.1424
1På nyåret 1884None nan
1i början av 1880-taletNone nan
1numeraNone nan
1på den tidenNone nan
1på hösten år 1885None nan
1under den tidNone nan
1under åren 1867—68None nan
1År 1859None nan
1År 1896None nan
1år 1855None nan
1år 1879None nan
1år 1905None nan
1år 1921None nan

WRK

AntalOrdWikidataLand (P17)Sannolikhet
2Nya PressenQ10604276 0.9563
1FattigvärdsbladetNone nan
1VasabladetQ3354076Finland 0.5534

Wikipedia

Wikipedia: fi

Original

Gustaf Adolf Helsingius (15. helmikuuta 1855 Turku – 7. kesäkuuta 1934 Lohjan maalaiskunta) oli suomalainen rautatieinsinööri ja köyhäinhoidon tarkastaja.

Helsingiuksen vanhemmat olivat teologian tohtori, Lohjan kirkkoherra Gustaf Fredrik Helsingius ja Rosina Heurlin. Hän valmistui insinööriksi 1879 ja toimi sitten rakennusinsinöörinä Vaasan rautatien rakennustyömaalla 1879–1883 ja Oulun rautatien rakennustyömaalla 1883–1886.

Helsingius toimi köyhäinhoidon konsulenttina 1888 ja sen jälkeen hän oli köyhäinhoidon tarkastajana aluksi väliaikaisesti 1889–1893 ja sitten vakinaisesti 1893–1915. Hän oli vielä Turun kaupungin avustustoimiston päällikkönä 1918–1921.

Tarkastajan virassa Helsingius oli käynnistämässä vaivaistalojen rakentamista Suomen kuntiin. Hän laati taloille ohjesääntöjä ja teki rakennuspiirustuksia, harjoitti neuvontatoimintaa, tarkisti talojen piirustukset ja valvoi säännösten noudattamista kunnissa. Tämä yhdenmukaisti vähitellen köyhäinhoidon käytäntöjä eri puolilla Suomea. Helsingius julkaisi 1899 Vaivaishoidon käsikirjan. Vuodesta 1897 lähtien kunnat saivat valtion lainaa vaivaistalon rakentamiseen mutta vain jos Helsingius hyväksyi talon piirustukset ja kunnan laatiman vaivaishoito-ohjesäännön. Helsingiuksen toiminnan ansiosta köyhäinhoito alettiin nähdä valtion tehtävänä jonka käytännön toteutus oli annettu kunnille valtion valvonnassa.

Helsingius asui aluksi Lohjalla Hiittisten kartanosta vuokraamassaan asunnossa. Hän rakennutti Linnaisten huvilana tunnetun talon jossa hän asui vuoteen 1893 saakka jolloin hän muutti viranhoidon takia Helsinkiin. Eläkevuotensa Helsingius vietti Virkkalassa toisen vaimonsa Ingrid Lindholmin tädiltään perimässä huvilassa “Tätilässä”. Tässä rakennuksessa toimi sittemmin vuodesta 1954 Virkkalan suomalainen yhteiskoulu. Nykyisin huvilasta on jäljellä enää tonttia kiertävä kiviaita. Virkkalassa sijaitsee myös Helsingiuksen tie.

Helsingius oli perustamassa Raajarikkoisten auttamisyhdistystä sekä Suomen yleistä käsiteollisuusyhdistystä ja toimi näissä yhdistyksissä johtokunnan jäsenenä ja puheenjohtajana useita vuosia. Hän oli myös Lohjan kunnallislautakunnan varaesimies sekä Helsingin kaupunginvaltuuston ja kirkkovaltuuston jäsen.

Gustaf Helsingius oli naimisissa kaksi kertaa:

1880–1906 Anna Elisabeth Roosin kanssa

vuodesta 1908 pitkäaikaisen kanslistinsa Ingrid Emilia Lindholmin kanssa.Gustaf Helsingiuksen ja Anna Roosin lapsia olivat kirjailija, opettaja Torsten Helsingius ja jääkärimajuri Gustaf Fredrik Helsingius.

AI-förslag

Gustaf Adolf Helsingius (15. helmikuuta 1855 Turku – 7. kesäkuuta 1934 Lohjan maalaiskunta) oli suomalainen rautatieinsinööri ja köyhäinhoidon tarkastaja. Hän opiskeli Polyteknisessä koulussa Helsingissä, jossa hän valmistui insinööriksi vuonna 1879. Helsingiuksen vanhemmat olivat teologian tohtori, Lohjan kirkkoherra Gustaf Fredrik Helsingius ja Rosina Heurlin. Hän valmistui insinööriksi 1879 ja toimi sitten rakennusinsinöörinä Vaasan rautatien rakennustyömaalla 1879–1883 ja Oulun rautatien rakennustyömaalla 1883–1886. Hänen insinööriuransa jälkeen Helsingius suuntautui sosiaaliseen työhön, keskittyen erityisesti köyhäinhoidon kehittämiseen Suomessa. Helsingius toimi köyhäinhoidon konsulenttina 1888 ja sen jälkeen hän oli köyhäinhoidon tarkastajana aluksi väliaikaisesti 1889–1893 ja sitten vakinaisesti 1893–1915. Hänen vaikutuksestaan köyhäinhoitoa alettiin pitää valtion tehtävänä, jonka käytännön toteutus oli annettu kunnille valtion valvonnassa. Hän oli vielä Turun kaupungin avustustoimiston päällikkönä 1918–1921. Tarkastajan virassa Helsingius oli käynnistämässä vaivaistalojen rakentamista Suomen kuntiin. Hän laati taloille ohjesääntöjä ja teki rakennuspiirustuksia, harjoitti neuvontatoimintaa, tarkisti talojen piirustukset ja valvoi säännösten noudattamista kunnissa. Tämä yhdenmukaisti vähitellen köyhäinhoidon käytäntöjä eri puolilla Suomea. Helsingius julkaisi useita teoksia köyhäinhoidon alalla, kuten “Vaivaishoidon käsikirja” vuonna 1899 ja “Handbok i fattigvård”, joilla oli merkittävä vaikutus alan kehitykseen. Vuodesta 1897 lähtien kunnat saivat valtion lainaa vaivaistalon rakentamiseen mutta vain jos Helsingius hyväksyi talon piirustukset ja kunnan laatiman vaivaishoito-ohjesäännön. Hänen ansiostaan Suomessa otettiin käyttöön inhimillisempi ja järjestelmällisempi lähestymistapa köyhäinhoitoon. Helsingius asui aluksi Lohjalla Hiittisten kartanosta vuokraamassaan asunnossa. Hän rakennutti Linnaisten huvilana tunnetun talon, jossa hän asui vuoteen 1893 saakka, jolloin hän muutti viranhoidon takia Helsinkiin. Eläkevuotensa Helsingius vietti Virkkalassa toisen vaimonsa Ingrid Lindholmin tädiltään perimässä huvilassa “Tätilässä”. Tässä rakennuksessa toimi sittemmin vuodesta 1954 Virkkalan suomalainen yhteiskoulu. Nykyisin huvilasta on jäljellä enää tonttia kiertävä kiviaita. Virkkalassa sijaitsee myös Helsingiuksen tie, joka on nimetty hänen mukaansa tunnustuksena hänen työlleen sosiaalisen oikeudenmukaisuuden ja vähäosaisten hyväksi. Helsingius oli perustamassa Raajarikkoisten auttamisyhdistystä sekä Suomen yleistä käsiteollisuusyhdistystä ja toimi näissä yhdistyksissä johtokunnan jäsenenä ja puheenjohtajana useita vuosia. Hän oli myös Lohjan kunnallislautakunnan varaesimies sekä Helsingin kaupunginvaltuuston ja kirkkovaltuuston jäsen. Gustaf Helsingius oli naimisissa kaksi kertaa:

  1. 1880–1906 Anna Elisabeth Roosin kanssa
  2. vuodesta 1908 pitkäaikaisen kanslistinsa Ingrid Emilia Lindholmin kanssa. Gustaf Helsingiuksen ja Anna Roosin lapsia olivat kirjailija, opettaja Torsten Helsingius ja jääkärimajuri Gustaf Fredrik Helsingius.

Wikipedia: sv

Original

Gustaf Adolf Helsingius, född 15 februari 1855 i Åbo, död 7 juni 1934 i Lojo, var en finländsk fattigvårdsman. Han var far till Torsten Helsingius.

Helsingius, som var prästson, genomgick polytekniska skolan i Helsingfors, arbetade därefter som järnvägsingenjör, men utnämndes 1888 till den samma år i inrättade fattigvårdsinspektörstjänsten för Finland, vilken han behöll till 1915. Han höll därefter religiöst sociala föredrag på flera orter. Han omorganiserade Finlands fattigvårdsväsen fullständigt, bland annat avskaffades fattigauktionerna och rotehållningen, fattiggårdar uppfördes i allt flera kommuner och de sinnessjuka fattighjonens vård förbättrades. Han verkade särskilt för bättre uppfostran för de fattiga barnen.

AI-förslag

Gustaf Adolf Helsingius, född 15 februari 1855 i Åbo, död 7 juni 1934 i Lojo, var en finländsk ingenjör och fattigvårdsman som gjorde betydande insatser för utvecklingen av Finlands fattigvård. Han var även verksam som författare och talare inom sociala och etiska frågor. Han var far till Torsten Helsingius samt stod bakom flera viktiga reformer inom det finländska fattigvårdssystemet.

Helsingius, vars föräldrar var teologiedoktorn och kyrkohistorikern Gustaf Fredrik Helsingius samt Rosina Heurlin, började sina studier med en teknisk inriktning. Efter att ha genomgått Polytekniska skolan i Helsingfors och arbetat som järnvägsingenjör, fick hans karriär inom teknikområdet ett oväntat slut när han inspirerades att ändra fokus mot socialt arbete delvis på grund av de djupa intryck barndomens upplevelser av fattigdom och lidande gjort på honom. Han blev 1888 tillsatt som den samma år inrättade fattigvårdsinspektörstjänsten för Finland, en position han effektiviserade och utvecklade fram till 1915.

Under sin tid som fattigvårdsinspektör lade Helsingius grunden för en modernisering av Finlands fattigvård. Han var en drivande kraft bakom avskaffandet av fattigauktionerna och rotehållningen, integreringen av fattiggårdar i fler kommuner och initiativ till förbättrad vård för sinnessjuka fattighjon. Hans arbete förbättrade specifikt situationen för fattiga barn genom att främja bättre uppfostran och utbildningsmöjligheter för dem.

Efter att han lämnat fattigvårdsinspektörstjänsten fortsatte Helsingius att påverka genom att hålla föredrag om sociala och religiösa ämnen runtom i Finland. Hans engagemang i samhällsfrågor och bidrag till sociala reformer ledde till erkännanden, inklusive utnämningen till Kommendör av Finlands Vita Ros, klass II, och utdelandet av hovrådstiteln år 1905.

Helsingius skrev även flera böcker och artiklar, som berörde hans arbete och insikter inom fattigvård och samhällsutveckling. Hans litterära verk, bland annat “Handbok i fattigvård” i två upplagor och “Fattigvårdens nydaning i Finland under tre årtionden”, hade en bestående inverkan på synen på och hanteringen av fattigvård och sociala frågor i Finland.

Helsingius levde sitt liv dedikerat till att förbättra villkoren för de mest utsatta i samhället och hans arv fortsätter att inspirera inom socialt arbete och fattigvårdsreform.

Projekt Fredrika förbättrar täckningen av det svenska i Finland på Wikipedia, främst på svenska men också på andra språk. Läs om oss på Wikipedia (Projektsidan, Project page, Projektisivut, Projektseite, Page du projet, страница проекта, eller följ oss på Twitter, Facebook, Instagram, eller Youtube.