Evert Edelfrid Wasastjerna

Författare: Jonatan Reuter

Utdrag ur Finlandssvenska tekniker I, sidorna 149-159

Evert Edelfrid Wasastjerna. “Jag var i skolan ett pluggsnille, därför har det aldrig blivit något av mig.”

Så uttryckte sig f. d. bandirektören vid Finska Statsjärnvägarna, Evert Edelfrid Wasastjerna, vilken beklätt en statstjänst längre tid än de flesta ämbetsmän. Och detta har därtill skett under en utvecklingsperiod, då det mesta skulle “av ingenting frambringas”. Sådana ord äro väl uttryck för den största anspråkslöshet man kan tänka sig. “Jag var ett pluggsnille, blev student vid 16-års ålder med 38 röster och promoverades till magister för 70 år sedan — nu är jag 90 år gammal. Jag intresserade mig mest för matematik och fysik, men läste även filosofi, historia, språk och annat dylikt. Sedan försökte jag mig som lärare vid ett lyceum i Helsingfors, men var som sådan misslyckad.”

De sista av dessa ord behöva kanske icke tagas efter bokstaven. Den unge magistern var möjligen misslyckad som lärare endast i sina egna ögon. Men man kan väl ur orden utläsa att han icke trivdes, ej var tillfreds med sig själv vid utövandet av lärarens kall utan att för tillfället se någon annan utväg till verksamhet. Då kom honom “ödet” till hjälp. Detta “öde” var den festlighet, som vanligen benämnes “Tölö-middagen”, vilken kastade överända många framtidsplaner och inriktade många levnadsbanor utefter helt andra linjer än dem, som där­förinnan utgjort deras ledtråd. “Tölö-middagen” beskrives livligt och utförligt av Anders Ramsay i hans skildring “Från barnaår till silverhår”. Den var en rätt oskyldig tillställning för firandet av Anders-dagen. Det råkade sig nämligen så, att Anders Chydenius, Anders E. Nylander, Anders W. Dammert och Anders Ramsay beslutit att fira sin namnsdag med gemensam middag på Tölö värdshus invid Helsingfors. Den märkliga dagen var den 30 november 1855.

Närvarande vid festligheten voro, värdarna inberäknade, 28 personer, däribland A. E. Nordenskjöld, genom vilken Evert Wasastjerna inbjudits att vara med vid tillfället. Under middagen höllos under glad stämning en hel del tal med och utan skämtsamma hänsyftningar. Mera behövdes ej under dessa Krimkrigets dagar och generalguvernör Bergs tider för att denna middag skulle göras till en högst misstänklig och straffvärd sammankomst, isynnerhet som generalguvernören redan förut hade ont öga till de flesta vid middagen närvarande, emedan de avslöjat en hans spion. Allt nog, efter ingående undersökningar företogos mot de närvarande, och särdeles mot talarne och de mest misshagliga, mer eller mindre stränga bestraffnings- åtgärder. Evert Wasastjerna blev därvid förvisad från universitetet på ett halvt år och begav sig till sin bror, vilken då var anställd vid byggandet av Saima kanal.

Man kan förstå att en ung man i denna situation skulle känna sig något osäker beträffande sin framtid. Troligtvis hade han vid återkomsten till huvudstaden kunnat återvinna sin lärarbefattning, men denna tilltalade honom icke, och frånvaron jämte därmed följande brist på övning i utövandet av pedagogens kall skulle i varje händelse vållat honom avbräck. Emellertid begynte den unge magistern att då och då hjälpa sin broder med utförandet av ritningar till de slussar, som i Saima kanal skulle anläggas, och fattade som en följd härav intresse för tekniska arbeten.

Då tiden för »förvisningen», under vilken kanalbyggets ordningsman på skämt plägade säga att magister Wasastjerna befann sig under hans uppsikt, var tilländalupen, gällde det att fatta något beslut beträffande framtiden. Under vistelsen hos brodern hade ett sådant beslut småningom utkristalliserat. Efter återkomsten till Helsingfors begav sig sålunda den unge magistern, som nu hade klart för sig att han ville ägna sig åt tekniskt arbete, till Knut Stjernvall, dåvarande chefen för ingenjörkåren för väg- och vattenbyggnaderna i Finland och tillika ledare för landets första järnvägsbygge, linjen Helsingfors—Tavastehus, som blev godkänd till utförande år 1857.

Vid besöket hos Stjernvall uppgav sig Wasastjerna vara “bara en misslyckad magister”, som ej ägde tekniska insikter, men hade god vilja och intresse för tekniska uppgifter. För övrigt var det vid denna tid ännu rätt knappt om teknisk undervisning i landet och om någon teknisk utbildning i djupare mening på teoretisk väg i någon läroanstalt kunde det ej ens vara tal. Stjernvall fattade emellertid förtroende för den goda viljan och det stora intresset och anställde den “misslyckade” som “extra nivellör”. Wasastjerna förskaffade sig emellertid från Petersburg fransk teknisk litteratur, vars studium icke beredde honom större svårigheter, då han kände franska språket och dessutom innehade erforderliga matematiska kunskaper. Han gick därför väl i land med utförandet av de smärre arbeten, som anförtroddes honom att verkställa.Dessa utgjordes först av mindre ritningsarbeten och sedermera uppdrogs åt honom att utstaka bibanan till Sörnäs hamn samt att göra den därtill hörande avfattningen av den terräng, genom vilken banan skulle löpa.

Redan år 1857 utnämndes Wasastjerna till arbetschef vid byggandet av Helsingfors—Tavastehus järnväg.

Det snabba avancemanget från »extra nivellör» till den maktpåliggande befattningen som arbetschef vid ett järnvägsbygge kan väcka någon undran, och kanhända har man svårt att fatta huru det var möjligt för Wasastjerna att reda sig i denna nya situation. På förfrågan härom svarar Wasastjerna själv: »Nå, på de sträckor jag hade direkt att göra med funnos inga större och svårare arbeten. Visserligen hade jag aldrig sett någon järnväg, men jag hade byggmästare, vilka samlat erfarenhet vid utförandet av Saima kanal och jag lärde mycket av dem — och så ägde jag dessutom erforderlig teknisk litteratur, som jag tagit kännedom om.»

Det är ju riktigt att en oerfaren av en duglig bygg­mästare kan inhämta åtskilligt, isynnerhet om det gäller utförandet av detaljer. Och studier, därvid man är i till­fälle att fördjupa sig i just det man behöver, utgöra ett utmärkt stöd. Man kan sålunda förstå att Wasastjerna, med den energi varmed han omfattade sin nya verksam­het, kunde reda sig med lösandet av de uppgifter befatt­ningen krävde. Återstår en förklaring av det faktum, att en ung oerfaren nivellör plötsligt ombetros med ett tek­niskt arbete av rätt invecklad natur.

Det är först och främst att märka, att det icke den tiden var gott om utbildade järnvägsbyggare. Därjämte hade Wasastjerna i allo motsvarat det förtroende Stjernvall redan vid det ovannämnda besöket fattat för honom. Stjernvall hade utav det korta samtalet sett djupare än till aspirantens yttre och framtiden visade att hans för­troende tillfallit rätt person. Den verkliga grunden till framgången är säkerligen att söka i den omständigheten, att Wasastjerna funnit det arbetsområde, som motsva­rade hans håg och anlag och redan hunnit dokumentera sig som en kapacitet, vilken hade framtiden för sig och vilken man kunde räkna på, då det gällde omsorg, ansvar! År 1865 gjorde Wasastjerna en resa med ändamål att studera järnvägs­byggnad i utlandet.

Dessa omständigheter hade till följd, att man icke vågade taga ihop med någon ny järnvägsbyggnad förrän år 1868, då byggandet av den i flera avseenden betydelsefulla bansträckan mellan Riihimeki och Petersburg vidtog. Åt Wasastjerna, som under mellantiden tjänstgjort som baningenjör i »övre distrik­tet» av Helsingfors—Tävastehus järnväg, uppdrogs nu att bekläda posten som arbetschef vid det nya byggets tredje distrikt, som sträckte sig från Kirkkosaari bro till trakten mellan Kaipiais och Uttis. Den ifrågavarande järnvägen, som är omkring tre gånger så lång som den korta sträckan mellan Helsingfors och Tavastehus, full­bordades redan år 1870, ehuru betydande konstarbeten å densamma förekommo. Samma år förordnades Wasastjerna att förestå bandirektörsbefattningen, vilken sedermera av honom ordinariter övertogs. År 1877 utnämndes han till bandirektör och ledamot i Järnvägsstyrelsen, vilken befattning han skötte till år 1898, då han anhöll om avsked. Han hade då stått i statens tjänst ej mindre än 41 år. Det är väl högst få nu levande personer, som varit med om byggandet av Finlands första järnväg, och troligen är Wa­sastjerna den ende kvarlevande av dem, som vid detta arbete beklätt en ledarbefattning. Under sitt långa liv och sin långa bana som tekniker har han kommit i berö­ring med ett stort antal av de män, som redan lämnat den jordiska tillvaron för att uppgå i det okända. Det är av stort intresse att höra den gamle och dock till själ och hjärta så unge f. d. bandirektören tala om äldre ti­ders människor och förhållanden. Allt detta gamla, alla dessa hänsvunna gestalter, framstå klarare och med bestämdare konturer i den mån avståndet ökas. Karak­teristiker av tid och människor komma fram i knappa, belysande ord. Män, sådana som Stjernvall samt Th. Tall­qvist, G. Strömberg och andra, vilka stått Stjernvall nära och vilka i mångt och mycket varit Wasastjernas arbets­kamrater, framträda som de inflytelserika personligheter mången ännu erinrar sig och med de fel och förtjänster, som vidlåda oss alla dödliga. Arbetsförhållandena ute vid byggnaderna under äldre tider skildras med godmodig humor. På den tiden förekommo inga strejker och upplopp, allt gick lugnt och stilla.Spriten åstadkom kanske då och då någon mindre oreda, men begagnades icke så allmänt i övermått som nu är fallet. Nutidens förhållanden på arbetsfälten och upproret år 1918 föra ofta den gamles tankar till de historiska studier, vilka han idkade som ung och sedan alltjämt odlat i bredd med de tekniska. Särskilt har han härvid varit i tillfälle att göra jämförelser mellan nutida förhållanden och den stora franska revolutionen, som på historiens område är hans specialitet, varom han äger en djupare kännedom än de flesta.

Under sin tjänstetid har Wasastjerna, dels i samband med sin egentliga befattning, dels något på sidan om densamma, utfört en del arbeten av intresse. Sålunda har han verkställt den första undersökningen av Lembois kanal ävensom i trakten av Hyvinge gjort en undersökning i samband med pliktning av Salpausselkä, vilken ås han trodde skulle inom sig dölja mera fast berg än som visade sig vara händelsen.

Att i detalj redogöra för Wasastjernas avancemang inom den kår och det styrelseverk, i vars tjänst han tillbragte sin levnads bästa, av arbete fyllda dagar, torde vara överflödigt. Likaså må här förbigås uppräknandet av de många nådevedermälen och utmärkelsetecken, som tillfallit honom. Däremot skall här i korthet redogöras för de uppdrag, vilka Wasastjerna emottagit och utfört utom sina egentliga tjänsteåligganden:

År 1876 av K. Senaten förordnad att vara ledamot i en kommitté för uppgörande av förslag till instruktion för en Järnvägsstyrelse i Finland; år 1882 av K. Senaten förordnad att vara ledamot i bestyrelsen för uppförandet av kasernbyggnad för l:sta Nylands skarpskvttebataljon; år 1883 av Generalguvernören över Finland förordnad att vara ledamot i Uleåborgsbanans byggnadskommitté; år 1890 av K. Senaten förordnad att tillsvidare vara konsultativ medlem för behandling av järnvägsbyggnadsärenden i Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna; år 1892 av K. Senaten förordnad att vara ledamot i en kommission för avgivande av förslag till de allmänna grundlinjer, som vid framtida järnvägsbyggnader borde följas i syfte att minska anläggningskostnaderna för desamma, ävensom de åtgärder, som borde vidtagas för befrämjande av privatbanors uppkomst i landet; år 1899 av K. Senaten förordnad att vara överingenjör och arbetschef vid Uleåborg—Torneå järnvägsbyggnad, men redan samma år på begäran blivit befriad från sagda uppdrag.

År 1913 entledigades Wasastjerna på anhållan därom från befattningen att vara konsultativ ledamot i Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Man finner härav, att, ehuru Wasastjerna avgick från sin ordinarie tjänst som bandirektör redan år 1898, staten likväl varit i tillfälle att draga nytta av hans beprövade erfarenhet i järnvägsbyggnadsvärv ända till år 1913, alltså i 15 år efter avskedstagandet och ända tills han uppnått en ålder av omkring 80 år.

Evert Wasastjerna, som då detta skrives, fyllt 90 år, tillbringar sin levnadsafton i Helsingfors, följande med obrutna själskrafter dagens händelser såväl hemma som i utlandet. Att han fortfarande därvid ägnar stort intresse åt allt, som berör utvecklingen av landets järnvägsnät, är ju naturligt.

Wasastjernas föräldrar voro kontorsskrivaren vid Finlands banks kontor i Vasa, Johan Jakob Wasastjerna och Katarina Kristina Bange. Han var gift med en ungdomsväninna, Mathilda Wilhelmina Barck, född samma år som han själv och avliden år 1879. Deras barn äro professorskan Elin Maria Donner, fröken Elsa Mathilda Wasastjerna, bankdirektören J. O. Wasastjerna samt avlidne arkitekten Georg Wasastjerna. 1923. • R.

NER & Wikidata

LOC

ORG

PRS

TME

Wikipedia

• https://fi.wikipedia.org/wiki/Evert_Wasastjerna
• https://sv.wikipedia.org/wiki/Evert_Wasastjerna

Wikipedia: fi

Original

Evert Edelfrid Wasastjerna (23. helmikuuta 1833 Maalahti – 20. toukokuuta 1930 Helsinki) oli suomalainen insinööri ja rautatievirkamies.Wasastjernan vanhemmat olivat Suomen Pankin Vaasan konttorikirjuri Johan Jakob Falander, vuodesta 1808 Wasastjerna U896 (1781–1858) ja hänen toinen puolisonsa Katarina Kristina Bange. Hän kävi Vaasassa yläalkeiskoulua ja lukiota ja pääsi ylioppilaaksi Helsingissä 1849. Hän valmistui Helsingin yliopistosta filosofian kandidaatiksi ja maisteriksi 1853. Wasastjerna erotettiin yliopistosta puoleksi vuodeksi hänen osallistuttuaan ns. Töölön päivällisille 1855. Hänestä tuli riemumaisteri 1907. Wasastjerna oli Helsingin yksityislyseon matematiikan opettajana 1853–1855. Hän liittyi tie- ja vesikulkulaitosjohtokunnan insinöörikuntaan 1856 ja hänestä tuli 5. luokan insinööri (aliluutnantti) 1858, 4. luokan insinööri (luutnantti) 1862 sekä 3. luokan insinööri 1871. Hän toimi Helsinki-Hämeenlinna rautatierakennuksen työpäällikkönä vuodesta 1857 ja Riihimäki-Pietari rautatierakennuksen 3. piirin työpäällikkönä 1868–1870. Hän oli sittemmin Valtionrautateiden ratajohtajana 1871–1898 ja tie- ja vesikulkulaitosten ylihallituksen neuvoa-antavana jäsenenä 1898–1913. Wasastjerna kuoli 97-vuotiaana Helsingissä 1930.Wasastjerna osallistui aatelissäädyssä valtiopäiville 1877–1878 ja 1882, edustaen 1877–1878 Langenskiöld- ja 1882 Stackelberg-sukua.Wasastjerna oli naimisissa 1859–1879 Matilda Vilhelmina Barckin (k. 1879) kanssa. Heidän poikansa varatuomari Johan Osvald Wasastjerna (1861–1938) oli Pohjoismaiden Yhdyspankin johtokunnan jäsen ja pääjohtajan varamies 1908–1931.

AI-förslag

Evert Edelfrid Wasastjerna (23. helmikuuta 1833 Maalahti – 20. toukokuuta 1930 Helsinki) oli suomalainen insinööri ja rautatievirkamies. Hänet tunnetaan erityisesti työstään Suomen rautatieverkon kehittäjänä ja pitkäaikaisena palveluksestaan Valtionrautateiden johtotehtävissä. Wasastjernan vanhemmat olivat Suomen Pankin Vaasan konttorikirjuri Johan Jakob Falander, vuodesta 1808 Wasastjerna U896 (1781–1858) ja hänen toinen puolisonsa Katarina Kristina Bange. Hän kävi Vaasassa yläalkeiskoulua ja lukiota ja pääsi ylioppilaaksi Helsingissä 1849. Hän valmistui Helsingin yliopistosta filosofian kandidaatiksi ja maisteriksi 1853. Wasastjerna erotettiin yliopistosta puoleksi vuodeksi hänen osallistuttuaan ns. Töölön päivällisille 1855. Hänestä tuli riemumaisteri 1907, mikä kuvastaa hänen pitkää ja merkittävää uraansa.

Wasastjerna oli Helsingin yksityislyseon matematiikan opettajana 1853–1855. Hän koki kuitenkin olevansa epäonnistunut opettaja, mikä johti hänet vaihtamaan ammattialaa. Hän liittyi tie- ja vesikulkulaitosjohtokunnan insinöörikuntaan 1856 ja hänestä tuli 5. luokan insinööri (aliluutnantti) 1858, 4. luokan insinööri (luutnantti) 1862 sekä 3. luokan insinööri 1871. Hän toimi Helsinki-Hämeenlinna rautatierakennuksen työpäällikkönä vuodesta 1857 ja Riihimäki-Pietari rautatierakennuksen 3. piirin työpäällikkönä 1868–1870. Hän oli sittemmin Valtionrautateiden ratajohtajana 1871–1898 ja tie- ja vesikulkulaitosten ylihallituksen neuvoa-antavana jäsenenä 1898–1913. Wasastjernan ura Valtionrautateillä spann över fyra vuosikymmentä, joiden aikana hän oli mukana useissa merkittävissä rautatieprojekteissa ja edisti merkittävästi Suomen rautatieinfrastruktuurin kehitystä.

Wasastjerna kuoli 97-vuotiaana Helsingissä 1930. Hänen pitkä ja tuottelias uransa kuvastaa hänen omistautumistaan Suomen rautateiden ja yleisen infrastruktuurin kehittämiseen. Wasastjerna osallistui aatelissäädyssä valtiopäiville 1877–1878 ja 1882, edustaen 1877–1878 Langenskiöld- ja 1882 Stackelberg-sukua. Wasastjerna oli naimisissa 1859–1879 Matilda Vilhelmina Barckin (k. 1879) kanssa. Heidän poikansa varatuomari Johan Osvald Wasastjerna (1861–1938) oli Pohjoismaiden Yhdyspankin johtokunnan jäsen ja pääjohtajan varamies 1908–1931. Wasastjernan perheellä oli merkittävä rooli Suomen talouselämässä ja yhteiskunnallisessa vaikuttamisessa.

Wikipedia: sv

Original

Evert Edelfrid Wasastjerna, född 23 februari 1833 i Malax, död 20 maj 1930 i Helsingfors, var en finländsk ingenjör och ämbetsman.

Wasastjerna blev filosofie kandidat 1853 och var ursprungligen verksam som lärare vid ett läroverk i Helsingfors. Han blev dock avstängd från Helsingfors universitet under ett halvår på grund av sitt deltagande i den så kallade Tölömiddagen 1855 och inriktade sig därefter på den tekniska banan. Han blev arbetschef vid Finlands första järnväg, Tavastehusbanan, 1857 och verkade även som arbetschef på ett avsnitt vid Riihimäki–Sankt Petersburg-banan, där han blev bandirektör 1870. Han var ledamot av Järnvägsstyrelsen 1877–1898 och tilldelades även ett stort antal statliga kommittéuppdrag.

AI-förslag

Evert Edelfrid Wasastjerna, född 23 februari 1833 i Malax, död 20 maj 1930 i Helsingfors, var en finländsk ingenjör och ämbetsman. Wasastjerna beskrev sig själv som ett “pluggsnille” vilket han ansåg var orsaken till att “det aldrig blev något av honom” trots en lång och framstående karriär. Han blev filosofie kandidat 1853 och var ursprungligen verksam som lärare vid ett läroverk i Helsingfors. Han blev dock avstängd från Helsingfors universitet under ett halvår på grund av sitt deltagande i den så kallade Tölömiddagen 1855 och inriktade sig därefter på den tekniska banan. Wasastjerna började sin tekniska bana genom att hjälpa sin bror med ritningar till slussar i Saima kanal, till följd av sitt intresse för tekniska arbeten. Han sökte sig därefter till Knut Stjernvall, chefen för ingenjörkåren för väg- och vattenbyggnaderna i Finland, och erbjöds anställning som “extra nivellör” trots sina bristande tekniska förkunskaper. Genom självstudier och praktisk erfarenhet växte Wasastjerna i rollen och blev senare utnämnd till arbetschef vid byggandet av Helsingfors–Tavastehus järnväg redan år 1857.

Som arbetschef och senare bandirektör för Riihimäki–Sankt Petersburg-banan 1870 bidrog han avsevärt till utvecklingen av Finlands järnvägsnät. Under sin tjänst i Järnvägsstyrelsen 1877–1898 hade Wasastjerna många betydande uppdrag, inklusive att vara del av olika kommittéer för järnvägsbyggnadsprojekt och annan nationell infrastrukturutveckling. Wasastjerna tilldelades även en rad utmärkelser för sin service.

Wasastjernas bakgrund präglades av hans föräldrar, kontorsskrivaren Johan Jakob Wasastjerna och Katarina Kristina Bange. Han var gift med Mathilda Wilhelmina Barck, och tillsammans hade de barnen professorskan Elin Maria Donner, fröken Elsa Mathilda Wasastjerna, bankdirektören J. O. Wasastjerna, samt arkitekten Georg Wasastjerna som avlidit före Wasastjernas egen död. Evert Edelfrid Wasastjerna levde ett långt och produktivt liv väl in i sina nittio år, och tillbringade sina sista år i Helsingfors där han följde med samtida händelser med obrutet intresse.