Edvin Leonard Bergroth

Författare: Jonatan Reuter

Utdrag ur Finlandssvenska tekniker I, sidorna 10-21

Edvin Leonard Bergroth.

Ingenjör Edvin Bergroth var ovanligt reslig och ägde ända in på sin ålderdom en lika ovanlig hållning. Hela hans gestalt gav på grund härav intrycket av något ständigt stridbart, kraftigt och vikingalikt. Ända i det sista var han »huvudet högre än allt folket», och detta sista kom som det anstår en kämpe, icke smygande och långsamt, utan bröt honom i ett ögonblick.

Ingenjör Bergroth sade om sig själv att han var ett »ödemarkens barn». Detta har väl också i viss mån sin riktighet. Han var nämligen född den 26 december 1836 i Pihlajavesi, där fadren, J. M. Bergroth, var förste kapellan. Modren var E. E. Kajanus. Här, på kapellansbostället, framlevde Edvin Bergroth de första åren av sitt liv, omgiven av väldiga skogar och kärr, genom vilka icke ens en landsväg ledde. Först vid åtta års ålder kom han, enligt sin egen uppgift, i tillfälle att se en tvåhjulig kärra, vilken han då tyckte vara en något farlig tingest att sitta i, enär den endast i två punkter berörde jorden och dess jämnvikt sålunda icke kunde vara säker. Som synes reflekterade Bergroth redan som barn över omständigheter, som vid de åren i allmänhet icke förefalla tilldragande.

I detta fall undgick det emellertid gossen att ytterligare stödpunkter funnos och att det farliga åkdonet dock befann sig i stabil jämnvikt.

År 1845 kom Bergroth i skola i Vasa, där han bland annat »fick mycket stryk för ryskan», och i vars ordnade tillfälle att deltaga i uppförandet av gasverket i Eisenach, varunder hans kunskaper på det nya området i hög grad vidgades och stadgades. På sommaren 1862 återvände Bergroth till Helsingfors, där han sedan ända till år 1884, först som teknisk ledare och sedan som chef, var fästad vid gasverket och dess mekaniska verkstad, som utförde arbeten även utöver dem, som för verkets egen räkning voro behövliga och därvid förskaffade sig ett gott namn.

Äldre helsingforsare erinra sig troligen ännu Bergroth under den tid han förestod gasverket och dess verkstad. Hans höga gestalt var sådan, att var han än rörde sig, uppmärksamheten fästes vid densamma. Mycket ofta såg man honom iklädd en kort jacka vandra mellan arbetsplatserna. Paletå begagnade han vid dessa tillfällen ej, icke ens i den hårdaste köld. En gång begav han sig i denna sin kavaj upp till senaten i ett ärende till en protokollssekreterare. Denne var en pedantisk man och kände troligen icke Bergroth, samt tillsade honom vid hans inträde i ämbetsrummet att först avkläda sig paletån. Bergroth återvände till tamburen och infann sig straxt därpå — i skjortärmarna. Protokollssekreteraren kunde härtill ingenting säga utan fick lov att hålla god min. Sådana små händelser roade Bergroth i hög grad.

Av arbetarna var han allmänt avhållen om han också någon gång kunde vara häftig. Han älskade ordning i allt, även i verkstaden, och mången ännu levande arbetare känner tacksamhet över att Bergroth hållit honom till ordnat arbete och förmått honom att genomarbeta en fullständig lärlingskurs.

Vistelsen i Helsingfors åren 1862—84 var helt säkert för Bergroth en utvecklingens tid i flera avseenden. Han begynte i allt högre grad intressera sig även för allmänna värv och togs ofta i anspråk i detta avseende. Sålunda deltog han i stiftandet av stadens frivilliga brandkår och blev i den år 1876 organiserade chef för dess släckningsdivision. Rade stadsfullmäktigeinstitutionen anlitades Bergroth jämväl och var som utskottsmedlem med om de livliga debatter, som föregingo beslutet om inrättandet av ett vattenförsörjningsverk i huvudstaden. Under denna tid debatterades jämäl livligt utvecklingen av landets tekniska skolväsende inom för ändamålet tillsatta kommittéer, vari Bergroth även inkallades. Han var sålunda ledamot i kommittén av år 1874, vars arbeten i mångt och mycket varit av stor betydelse för sagda skolområde, i vissa avseenden grundläggande.

Bergroth intresserade sig denna tid även för grundläggandet av tekniska affärer, särdeles om det gällde någon ny verksamhetsgren, som hade utsikt att trivas i landet. Härtill fordrades tillgång till råmaterial och avsättningsmöjligheter. En sådan industri var tillverkningen av trådrullar. På 1870-talet ingick Bergroth bolagskap med tre andra personer och inrättade Kaukas trådrullefabrik, vilken sedermera flyttades till närheten av Villmanstrand. Vid denna flyttning avgick Bergroth emellertid ur bolaget. År 1884 blev den starka verksamhetslust och den organisatoriska förmåga, som voro för Bergroth så utmärkande, för en tid undanryckta landet därigenom att han fästes vid den Nobelska jätteaffären i Baku. Det måste anses som ett synnerligt bevis på förtroende att man vid denna för affären mycket kritiska tidpunkt vände sig just till Bergroth. Denne var visserligen medveten om att svårigheter skulle möta, men å andra sidan utgjorde sådana i viss mån en lockelse för honom. Här voro arbetarförhållandena för honom rätt obekanta och klimatet var nog icke avundsvärt, särdeles sommartid. Då Bergroth på väg till Baku i juli månad reste genom Petersburg och därvid besökte firmans chef, som då var bosatt i denna stad, frågade chefen honom varför han just valt denna varma tid för sin färd. Härpå gav Bergroth det kanske förbluffande, men betecknande svaret: “Om man engång skall resa till helvetet, så är det väl bäst att göra det då det är väl uppeldat.” Han ville genast se svårigheterna i synen då de voro som värst.

Från det nya verksamhetsfältet fick man snart erfara att Bergroth var den rätta mannen att återställa jämn vikten i det på fallets brant stående miljonföretaget. Efter att endast tvenne år hava varit teknisk ledare för arbetena i Baku anförtroddes honom chefskapet i firman, från vilket han efter några års energiskt arbete kunde draga sig tillbaka i det goda medvetandet att åter ha bragt affären till full blomstring.

Under sin vistelse i Baku gjorde sig Bergroth mycket omtyckt ej blott av firmans ägare utan även av den under hans ledning stående tjänstemannapersonalen, som uppgick till 140 personer, ävensom av arbetarna, vilkas antal var 4—5,000. Vid avgången ur firman Nobels tjänst överlämnades åt Bergroth som minnen flere synnerligen konstfärdigt arbetade och dyrbara silverpjäser.

Det förtjänar anföras att under den tid affären Nobel stod under Bergroths ledning priset på petroleum genom införandet av ändamålsenliga anordningar nedbragtes från 18—20 kopek till 8 kopek per pud — en ansenlig minskning. Under Bergroths tid begynte även tillverkningen av benzin.

Bergroth återvände till hemlandet år 1890. Närmaste orsaken till att han så snart styrde kosan tillbaka var icke blott den, att det nobelska företaget stabiliserats och icke vidare nödvändigtvis erfordrade hans fortsatta ledning, utan får väl också till betydande del räknas däri, att det i östra Finland belägna Oravi-Haapakoski bruk nu var i behov av hans närvaro. Dessa bruks arbeten och ekonomi leddes sedan i lång tid av Bergroth. Härvid inrättades bl. a. å Haapakoski ett rörgjuteri, vilket då var det enda i sitt slag i norden.

I början av 1890-talet inträffade i huvudstaden ett stort fallissement, i det Helsingfors skeppsdocka inställde sina betalningar. Åt Bergroth, som visat sig vara sådana situationer vuxen och flera gånger fått ramlande företag åter på fötter, uppdrogs att vara godman i konkursen. Sedan denna med gott resultat slutförts, inköptes skeppsdockan av ett bolag, benämnt A. B. Sandvikens skeppsdocka och mekaniska verkstad, och Bergroth blev företagets ledare, vilken post han innehade ända till år 1900, då han tog avsked från den arbetsdryga befattningen huvudsakligen till följd av en svår sjukdom, från vilken han dock småningom tillfrisknade.

Under vistelsen i Helsingfors efter år 1890 har Bergroth tagit verksam del — utom i drivandet av Oravi-Haapakoski bruk och skeppsdockan — i arbeten av olika slag. Sålunda var han medlem av direktionerna för de industriella verken i Nokia och Billnäs samt Tammerfors linne- och järnmanufakturbolag m. fl. Vidare var han medlem i Industriidkarnes brandförsäkringsbolag, bergningsbolaget Neptun, Ingerois bruk och andra sammanslutningar med teknisk karaktär. Chef för frivilliga brandkåren var han ända till år 1900 samt fungerade som stadsfullmäktig åter några år och var ledamot i stadens nämnd för arbetarangelägenheter. Vidare hade han sin hand med då det gällde Högre svenska handelsläroverket, Konstflitsföreningen, Helsingfors yrkes- och industriidkareförbund, Industriskolan, Yrkesskolan för gossar, Svenska Maskinistföreningen och naturligtvis Tekniska föreningen till vars stiftare han hörde och varav han var hedersledamot. Det gavs väl knappast något tekniskt eller allmännyttigt företag, vari Bergroth icke på ett eller annat sätt skulle engagerats under den tid han ännu var vid god hälsa. Undantag utgjorde emellertid finsk-nationalistiska företag och sammanslutningar, däri språkståndpunkten ställdes framom kompetens och duglighet. Sådant var han icke med om. Bergsrådstitel erhöll Bergroth år 1907.

Ännu så sent som åren 1915 och 1916, då Tekniska läroverket i Helsingfors planerades och slutligen blev en verklighet, deltog Bergroth ivrigt i förarbetena med råd och dåd.

En så rättänkande och frigjord personlighet, en sådan urkraft som Bergroth, hade ytterst svårt att komma till rätta under den tidsperiod, då den olagliga ryska ordningen ville göra sig bred här i landet.Hans ställning som privatperson fritog honom dock från att komma i ofrivillig konflikt med de makthavande, om vilka hans omdömen, utsagda på det för honom egna på sak gående sättet i korta, tvärhuggna satser, städse voro träffande. Då emellertid de olagliga värnpliktsuppbåden skulle i början av 1900-talet utlysas och Helsingfors kommun skulle utse tre personer till den förstärkta uppbådsnämnden, vilket guvernörsämbetet påbjudit att skulle ske vid 30,000 marks vite den 25 febr. 1902, kunde Bergroth icke hålla sig ifrån att på den nämnda dagen begiva sig upp till den utlysta allmänna rådhusstämman, där han uppläste och i skrift inlämnade till rätten en lugn och kraftig protest emot de planerade valen och emot guvernörens viteshot, samt föreslog att anmälan härom skulle göras hos hovrätten i Åbo på det att vederbörande skulle kunna befordras till straff för felaktigt förfarande. Något val blev icke av, och stämman beslöt att protokoll över densamma skulle insändas till guvernörsämbetet.

Bergroth hade emellertid, då han begav sig upp till stämman, berett sig på att bliva häktad. Ty sådant var i de tiderna icke omöjligt om det också nu ej inträffade. Den som höll sig till den i landets lagar stadgade ordningen var alls icke säker till sin personliga frihet.

Det bör ännu nämnas att Bergroth fungerat som representant för Helsingfors stad vid lantdagen år 1882 samt vid urtima lantdagen år 1899. Vid den förra av dessa lantdagar var han invald i allmänna besvärsutskottet och i ständerlmsdelegationen. Vid utställningen i Stockholm år 1866 var han utsedd till jurymän från finländsk sida. Jämte J . A. Estlander var han sänd till utlandet för att förbereda planen till ett kirurgiskt sjukhus i Helsingfors, samt var medlem i de kommittéer, som tillsattes vid uppförandet av barnbördshuset i Helsingfors, Studenthuset m. fl. byggnader. Då isbrytarefartyget Sampo skulle levereras av den verkstad i England, som byggt detsamma, var Bergroth en av dem, som av regeringen utsändes för att emottaga detsamma.

Av ovananförda data framgår, vilken del Bergroth tagit i utvecklingen på stundom vitt skilda områden i landet och i Helsingfors isynnerhet. Att han härvid i främsta rummet ägnade sin kraft och förmåga åt de tekniska uppgifterna synes vara helt naturligt, men han var tydligen inkommen även i andra frågor och följde dem med största intresse, så snart de tycktes honom äga större bärvidd. Rätt egendomligt var att Bergroth under nästan hela sitt liv haft att göra med ny- eller omdaningsarbeten, och »ramlande företag» som han själv kallade dem, varunder han utöver sina insikter i rent tekniska värv visat sig äga en ovanlig kommersiell och ekonomisk administrationsförmåga, vilken för en ingenjör i mera framskjuten ställning är av oskattbart värde.

Bergroth var själv en utomordentligt arbetsam människa, vilken icke lät tiden rinna bort utan användning. Vid många tillfällen, isynnerhet då skolangelägenheter dryftades inom kommittéer eller skoldirektioner, framhöll Bergroth kraftigt betydelsen av att ungdomen hålles till arbete. Av denna orsak var han också en vän till de yrkesskolor, som i Helsingfors stad inrättats i avsikt att giva den växande ungdomen tillfälle att, sedan folkskolan absolverterats, lära sig praktiskt arbete. Han önskade att de unga, vilka egna sig åt ingenjörbanan, särskilt åt maskinkonstruktion, och studera vid tekniska högskolan, även skulle inhämta den praktiska delen av yrket och helst genomarbeta fullständig lärlingskurs vid mekanisk verkstad. Han hade genom egen erfarenhet kommit till den övertygelsen.

En så mångsidig begåvning och en så intensiv kraft som representerades av Bergroth har självklart satt djupa spår i det liv som levdes i slutet av förra århundradet och början av det innevarande. Hans insatser däri äro av den betydenhet att hans namn ständigt skall återfinnas i den inhemska teknikens historia från denna tid.

Bilden av Bergroth vore ofullständig om man icke omnämnde hans sommarbostad på Granholmen i Esbo.

Denna holme inköpte han redan 1873 och förskönade densamma genom röjning och plantering. Här tillbragte han helst sin sommar. Hans svåger, Martin Wegelius, plägade rätt ofta vistas på Granholmen.

För traktens svenska befolkning hyste Bergroth stort intresse, vilket tog sig uttryck exempelvis däri, att han jämte två andra personer inköpte en närbelägen holme, där en svensk folkskola inrättades. Han bestämde att denna skola sedermera skulle övertagas av Svenska Folkskolans Vänner att av dem förvaltas samt att undervisningsspråket skulle förbliva svenska. Genom inrättandet av denna skola, vars klena kassa han mången gång ökade, förvärvade sig Bergroth skärgårdsbefolkningens vänskap och tacksamhet.

Bergroth var tvenne gånger gift, första gången med Eydia v. Essen, dotter till professorn C. G. v.Essen och hans maka Catarina Sofia Arppe, samt andra gången med sin kusin, Evelina Bergroth. Båda avledo vid unga år och Bergroth framlevde en stor del av sitt liv som änkling. Av hans barn finnas i livet fil. mag. G. Bergroth samt friherrinnan Ingrid Cedercreutz.

Bergroth fick en lätt och plötslig död i det att han den 29 mars 1917 träffades av ett slaganfall, som ändade hans liv. Vid hans jordfästning höllos många tal, bland dem ett av bankdirektören F. Heikel, varur här anföres en del, innehållande i koncentrerad form en god karaktäristik av Bergroth som tekniker och människa: ”Edvin Bergroth var en man i detta ords bästa bemärkelse. Till sitt yttre en kämpagestalt av skönhet och styrka, förenade han med ett klart huvud en sällsynt viljekraft, självständighet i åsikter och en öppen praktisk blick för alla livets förhållanden. Härtill kom en ovanlig organisationsförmåga och en brinnande arbetslust. På alla de olika verksamhetsområden, där han arbetade, intog han därför en framstående, ledande plats.

Till sin karaktär rättrådig och högsint med den svenska österbottningens rättframma, gladlynta väsen och värme i blodet, blev han vördad och avhållen av alla, med vilka han kom i beröring. Och för envar som behövde hjälp, hade han en öppen hand och öppet hjärta.

Nu är han kallnad och lagd på bår. Men vi alla, som haft lyckan att känna honom i livet, minnas i honom en trofast vän och en kärnfrisk karlakarl.” 1902 och 1923. / . R.

NER & Wikidata

LOC

MSR

ORG

PRS

TME

Wikipedia

• https://en.wikipedia.org/wiki/Edvin_Bergroth
• https://fi.wikipedia.org/wiki/Edvin_Bergroth
• https://ru.wikipedia.org/wiki/Бергрот,_Эдвин_Иванович
• https://sv.wikipedia.org/wiki/Edvin_Bergroth
• https://uz.wikipedia.org/wiki/Edvin_Bergroth

Wikipedia: en

Original

inte skapad

AI-förslag

inte skapad

Wikipedia: fi

Original

inte skapad

AI-förslag

inte skapad

Wikipedia: ru

Original

inte skapad

AI-förslag

inte skapad

Wikipedia: sv

Original

inte skapad

AI-förslag

inte skapad

Wikipedia: uz

Original

inte skapad

AI-förslag

inte skapad